De Tio

Hårda bud blev det när Husets Kör satte sig ner för att vrida och vända
på ämnet för den här föreställningen. Näst efter sång är diskussioner det som väcker körens starkaste känslor. Vi är fyrtio individer och vi tycker a l d r i g likadant. Vilket gör varje beslutsprocess till en mödosam övning, fylld av skav och irritation (Varför fattar hon inte hur det ÄR?! Så där kan han väl inte tycka?!). Men demokratisk är den, beslutsgången. Och när vi väl står där på scenen och föreställningen är klar, är det v å r t spektakel. Vårt gemensamma.

Nu läste vi och försökte förstå: Att inte ha några andra gudar utom den enda rätta; Att inte sträva efter att ha samma grejer - eller tjejer – som kompisen och grannen har; Att vila. Förment gudomliga order och deras relevans.

Vi satt i grupper. Hetsade upp oss och argumenterade. Stönade och höjde röster, tvingades tänka en gång till, tvingades formulera om. Sprängstoff fanns så att det räckte. Facit på frågan om vilken gud som är den rätta, vem har det? Och äktenskapsbrott - är det inte numera en förbrytelse av samma dignitet som felparkering... Att inte ha begärelse efter saker, människor eller position i denna vår tid så styrd och präglad av reklam... Och så "budet som gud glömde": Det om att ta hand om barnen. Egna och andras.

Det var inte mycket vi kunde enas om. Utom att vi gärna ville göra det här. Så vi dryftade alternativa levnadsregler, sökte finna någon sorts minsta gemensamma rättesnöre. Bibelns kärleksbudskap framhölls som en god och möjlig, en kortare och mer begriplig levnadsregel, än budorden. Själv hävdade jag det där jag hade hört en vis man formulera som Humanisternas Fyra Grundprinciper: 1) Gör gott. 2) Skada ingen. 3) Var rättvis. 4) Tänk själv. Särskilt det där sista bryter ju av...

Men när allt kom omkring fanns det kanske en regel som skulle kunna fungera för oss alla. Över kulturgränser och genom tidsepoker. Det var Pippi som sa det: Är man stark ska man vara snäll! Och resultatet då? Ja, några entydiga b u d s k a p blev det inte: Budskrap blev det. Flagor av funderingar, flisor av tankekollisioner. Och ett och annat rivsår, kanske.

Vi lät publiken roas och oroas. Och tänka själva!

Lotta Johansson, alt 1