Kropp

Det var några år sedan nu. Den dåvarande regissören hade i våra ögon – likt alla regissörer som gett sig i kast med Husets Kör – en position som närmade sig det gudomliga. Vi gjorde allt han ville. Vi gjorde allt han ville, tills han en dag kom och sa att vi skulle sjunga KROPPSMÅLADE – över hela kroppen!

Kören decimerades dramatiskt medan regissören pratade. Sångare lämnade mentalt rummet och ensemblen. Koristerna tittade på varandra eller tomt rakt framför sig, och jag såg att många tänkte som jag: Det var dags. Jag hade sjungit med länge, varit  lycklig i vårt ljud och haft mycket roligt i mina medsångarmänniskors sällskap. Men nu var timman slagen. Uppbrottets stund hade kommit. Att det var så här det skulle sluta... Jag som hade föreställt mig att möjligen lämna kören pga  ålderskrämpor, en påtvingad flytt eller kanske av andra personliga skäl. Nu skulle jag ge upp alltihop. Med sorg i hjärtat. Men med min värdighet intakt, min nakenhet obetittad.

Kroppsmålningen var den tuffa nyheten, sa regissören till den mycket tysta skaran. Den goda nyheten var att själva målningen skulle utföras på kroppsstrumpa, ett elastiska skal inom vilket vi någotsånär skulle kunna skyla vår lekamen. Man riktigt hörde körens lättade utandning. Och plötsligt var vi fler potentiella medverkande, igen. Allt var inte förlorat ... Man kunde ju i alla fall testa...

Med lätt ångest gick jag till den första dräktprovningen. Allt mitt myckna vita skulle klämmas ner i en brun, töjbar och bemålad dräkt. Och iförd denna extra hud, samt möjligen något litet skynke, skulle jag – som det mest självklara i världen – stå på scenen, sjunga rent och rätt, agera.

När allt kom omkring var det inte svårt. Dräkterna var fantastiska, häftigt och suggestivt bemålade. Och kanske vågade vi t o m lite mer än vanligt under våra ´´scenhudar´´. Föreställningen blev en framgång och vi njöt storligen av sjungandet och agerandet. Ofta, ofta blev jag varse hur jag andaktsfullt iakttog mina körkamrater. Jag såg att vi var väldigt olika fysiskt. Och jag tror att många oroat sig som jag. Över att med dräkt och målning understryka en mage som redan var framträdande, över att bli bara bröst och lår, över att inte ha några bröst och lår, över en lätt kutrygg, över en ytterst liten ända, över en väl tilltagen dito, över magra armar och ben, över kort kraftig hals, över... Och alldeles i onödan. För vad jag såg tog liksom andan ur mig. Jag kände det alltid, och mer än en gång viskade jag det tyst rätt ut till alla de sjungande kropparna: Vad vackra ni är. Vad vackra ni är...!

Lotta Johansson, alt 1